Flinta är en bergart som till stor del består av kiseldioxid (SiO2) och har ett glaslikt utseende. Den sydskandinaviska flintan kan vara mörkgrå, blå, svart eller mörkbrun. När den vittrar får flintan en vit skorpa, som av humusämnen i jorden kan färgas röd, brun eller gul. I Sverige hittar man flinta i sedimentära lager, huvudsakligen i södra sverige. Flinta bildas bland annat genom utfällning av kisel från till exempel döda svampdjur. Flinta är Skånes landskapssten.
Flinta användes främst under stenåldern runt hela världen för att göra redskap av. Den användes även under bronsålder och äldre järnålder. Skärvorna som bildas när man slår sönder flinta är mycket vassa, som ett rakblad eller skalpeller, men flinta är mjukare än stål och blir fortare slött. Det lämpar sig mycket väl för vassa blad, vid tillverkning av spjut, knivar, pilspetsar och andra redskap. Flinta är också användbart om man vill tända en eld: Då man slår eldstål mot flintan kommer det gnistor och med till exempel fnöske kan man relativt lätt starta en eld. Flinta användes även som tändning för vissa sorters gevär, som kallade flintlåsgevär.
Flinthantverket lever kvar i vissa trakter, bland annat hos vissa indianstammar i Nordamerika, och av vissa stammar på Papua Nya Guinea och i Amazonas.
